Jag har börjat att vakna innan klockan. Det har hänt nästan varje dag i ett par veckor och det börjar kännas som en underbar ovana. Det var en ovanlig känsla att vakna med solen i ögonen, det va ett tag sen det hände. Underbart väder hela dagen.
Klockan 12 slängde jag iväg ett mail till min pojkvän (ex-sambo), och undrade om jag kunde hämta hans barn kl.14, när jag ändå var utanför dörren. Klockan 13.25 störtade jag iväg till sessans skola, då hade jag fortfarande inte fått nåt svar. Jag borde (enligt klockan) ha varit sen, men när det är 3:e året i samma klass så vet jag att dom ALDRIG går utanför klassrummet före 13.35. Och efter lika lång tid har jag gett upp mitt dagliga tjat på min underbara dotter: "snälla gumman! skynda dej! mamma vill hem!". Hon kommer ändå ALLTID att vara sist ut genom dörren. Det är sån som hon är-bara att älska det också! Så trots att hon var förvånadsvärt snabb idag, så kom vi därifrån klockan 13.50.
Vi cyklade (utan hjälm) bort mot flickornas dagis, medan jag gjorde mitt bästa för att koordinera cykeln, vovven och samtidigt lyssna på sessans utlägg om "vem som bråkat med vem", "vilka fröknar som är nya" och "vem som ringt in dom nya fröknarna". Man kan ju tro att sånt är oviktigt, men för en 8-åring är det här veckans händelser (eller iaf dagens).
När vi kommer fram till dagis och jag precis har snurrat fast min vovves koppel i dagisets stängsel, så hör jag någon tuta bakom mig (en riktigt hög biltuta). Men vanan att bo mitt i smeten där det är full rulle har gjort mig immun. Och när jag som bäst funderar (medan sessan fortfarande pratar och pratar, men jag hör inte om vad längre) på hur förvånad jag är över att jag inte hoppar till av tutan, jag har ju vanligtvis nerverna utanpå kroppen! SÅ vänder jag mig om. Och där står min pojkvän! Med sin yngsta dotter! Som jag precis skulle hämta!?
Han ser mitt frågande uttryck och mumlar något om "tandläkaren" och jag mumlar tillabaka något om "bristande kommunikation". Sen upptäcker jag att vi bara står och tittar förvirrat på varandra. Så jag Befaller honom snällt att gå till den ena avdelningen och hämta grejer, medan jag hämtar hans stora tös. Där möts jag av väninnans son som tillsammans med min dotter helt galet vänder upp och ner på hela dagiset för att dom visa hur mycket dom saknat varandra. Sen står plötsligt flickornas pappa i dörröppningen och klagar på tidsbrist och nåt om "möte på jobbet om 5 minuter", jag talar så lugnt jag bara kan om för honom (trots allt oväsen dom 5 barn runt oss för, därför att min dotter spelat upp dom till nivå 100) att han kan lugnt gå, jag tar hand om det här.
Jag får tillslut med mig dom barn jag ska ha med mig (inte plus/minus 1 eller två idag) och klockan är fortfarande ung och solen lyser som aldrig förr. då säger jag med glädje/stolthet: "skogen?"... OCH då kommer det som alla föräldrar med ett par barn för mycket fasar för. Ett barn säger "JAAAAAA!" "ett barn bara leer" och det 3:e....... Börjar gråta!?!?!?- varför? "jag är trött","jag orkar inte gå". Men van som jag är! Klistrar jag på mig leendet och visar att "taaa daa" jag har en pakethållare! Vi promenerar dom 10 metrarna bort till skogen och jag släpper min galna hund och ser hela högen (barn och ull-hund) försvinna i skogen.
Då drar jag ett ljupt andetag och hör ett attans dunkande! En hackspett! samtidigt hör jag barnen komma tillbaka. Med teckenspråk försöker jag att få dom att dämpa sig lite. Jag viftar och hyschar, men ingen vill se mitt tydliga teckenspråk. Jag tackar mr. hackspet för att han så orädd satt kvar dom 10 minuter det tog för mig att visa alla tre barnen vart han satt. Sekunden efter ryckte dom på axlarna såg ointresserade ut och sprang skrikande iväg i skogen igen. Och där stod jag igen ensam.. utan hackspett...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar