Det är lite lagom tufft att ta avsked till fröken och klasskompisar samma dag som man ska träffa nya klassen och nya lärarna. Men vi sörjer intensivt. Har läst avskedsbrev och gråtit floder och kramats ordentligt. Bildspel och sånger öppnade mina tårkanaler och redan vid första låten så stod jag där hjälplös och snyftade trots att jag lovat mig själv att inte vara så himla blödig.
Galet jobbigt att skiljas från sessans fröken! Så här kommer några galna minnen från åren med stjärnklassen och deras underbara fröken:
*Känslan som infinner sig efter att ha tolkat "kombo" som sambo och därefter har hyllat fröken som "homosexuell", när det visar sig att hon bara har en inneboende...
*Min idé att vi vuxna dansar för barnen på klassfesten, när det vanligtvis är barnen som dansar och sjunger för oss...
*Det härliga med utvecklingssamtal som håller på i flera timmar!
*Den där galna gången när jag stormade grannklassens klassrum och plockade ut tre skräckslagna pojkar som betett sig illa...
*och slutligen tårarna från 15 elever och minst lika många vuxna när alla skiljs åt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar