ocensurerat

Här sitter jag i sovlinnet, på golvet i vardagsrummet med ett täcke över mina ben och lyssnar på veckans hits o sjunger med i refrängerna.
What is new??? :
Allt är nytt och spännande och utmattande och roligt på samma gång. Varit mycket sjuk tyvärr, Blev ju smittad av magsjuka på jobbet som höll i sig i hela 2 veckor. Efter mig, så blev sessan dålig. Sen började hennes mage krångla, hon hade läskiga smärtor i högersidan av magen och vi har slaggat på sjukhuset, på kirurgavdelningen 326. Nu mår vi bra, det är lördag och jag är ledig!!!
Tänkte ta med J och prinsessan på laserdoom, go cart och biljard eller bowling idag. Vill göra nåt fysiskt, förutom ridningen i onsdags, så har jag varit nästan helt stilla.
Lukas, min zorro-häst, är verkligen en sån där serietidningshäst. I onsdags när jag fattade galopp, så blev har så överförtjust så att han gjorde såna där små glädjetjut. I april börjar mitt schema.. månd, tisd och fredag jobbar jag och dygn den sista lördagen. Bättre schema kan man inte få, då är jag uppe i 90%- and i love it. Alldeles lagom!
Kan nog t o m börja rida 2 dagar i veckan igen. onsd och torsd... Eller så hittar jag på nåt annat med den lediga tiden...
Hoppar över Karlstad idag igen, jag vet fortfarande inte varför jag undviker goa Karlstad? Jag har ju roligt när jag är där, men det är något som känns .... KONSTIGT. Lite som att jag inkräktar på någons revir. Jag smyger omkring som en panter och gömmer mig i buskarna för att inte behöva synas, konstig reaktion. Undviker gator, tittar inte på huset där jag bodde. "Av respekt", besöker jag inte min bästa vän, som bor i samma hus som flickorna, för att jag vill undvika att springa på barnen... VARFÖR, har jag så svårt att ta plats?! Varför i hela friden slutar jag aldrig att be om ursäkt för min egen existens! Jag är JÄTTEKLAR med min tidigare relation, jag har lite svårare att komma över förlusten av mina bonusbarn, men jag gråter inte längre. Men, jag måste verkligen sluta vara rädd för att trampa folk på tårna. Jag måste inse att det finns verkligen inte är någon som bryr sig ett dugg om jag går längs älven i Karlstad, att ingen blir sur för att jag sitter på C´s balkong och att ingen rymdsten kommer utplåna jorden om jag skulle råka springa på Andreas, Barnen, gemensamma bekanta eller annat löst folk...