Där satt jag, 39+, sjukskriven pga utmattningen som jag inte tagit mig ur på över 6 år, mitt i en pandemi. Jag närmade mig 40-års dagen med stormsteg och karriärsplanerna var vaga. Mina små barn var 5 och 6 år gamla och min stora tjej hade just fyllt 20 år och hade börjat skapa sig ett eget liv.
Då ringer telefonen och när jag svarar, så berättar rösten i andra änden att jag ska bli mormor! MORMOR!?
Jag är inte stolt över min reaktion, där och då, men jag står för att min reaktion var äkta och det har vad jag behövde just då. Vad JAG behövde. Det är någonting som jag har blivit så mycket bättre på. Att sätta mig själv först, när det behövs. Att inte leva för alla andra jämt. Jag kan bli ännu bättre på det här, och det kan bli ett annat blogginlägg, men jag vill i alla fall nämna det även i det här sammanhanget.
Min reaktion var NOLL % oro för min dotter och hennes sambo och deras framtid, utan en stor mental kollaps pga att jag ville och tyckte att jag behövde mer förberedelse och för att jag ville vara i en annan situation när mitt barnbarn föddes. Så jag gjorde som jag brukar, jag förändrade min situation totalt och en månad senare så arbetade jag heltid, jag förändrade både kost och motion och när min lilla dotterdotter föddes, så var jag mer redo och tacksam än någonsin.
Barnbarn är verkligen livets efterrätt!
Tack, Dotter och Svärson, för att ni gjorde mig till mormor. Jag kommer alltid att vara tacksam för det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar